Efter skolan bestämde jag mig för dra inom 99 cents store på vägen hem för att överraska tjejerna med en massa fint julpynt här i lägenheten som Johanna tjatat om nu i några veckor. Efter jag hade handlat och skulle dra mig hemmåt, startar inte bilen. Självsäkert tackar jag nej till folket som vill hjälpa till och svarar att de tar någon minut innan bilen brukar komma igång, då vi har haft lite problem med den innan. Några minuter och många försök att starta den senare börjar jag svagt ge mig och inse att gubben som försöker hjälpa till har rätt, den kommer inte att starta. Han prövar alla möjliga sätt att få igång skrället, men ingenting går. Utan bil, inga pengar eller mobil var det bara att börja traska hem med skolväskan och alla påsarna. Flera gånger ville jag bara sätta mig ner på trottoaren och böla så frustrerad, ledsen och besviken jag var, men jag fortsatte och 20-30 min senare var jag äntligen hemma, genom svettig och utmattad. Som tur var kunde Travis, en kompis som bor i huset, eller nu räddaren i nöden, hjälpa mig att försöka få hem bilen när han kommer hem från jobbet.
Under tiden började jag städa och pynta för att utföra klart min överraskning. Efter en stund börjar lägenheten bli relativt fin och jag känner mig på humör igen. När jag ska ställa ut några soppåsar utanför dörren, som vi brukar göra då man måste gå en bit för att annars slänga skräp, öppnar jag dörren, ställer soppåsen brevid de andra och vänder mig om för att gå in igen. Låst. Jag är utelåst. Perfekt. Paniken och irritationen stiger och jag kan höra julmusiken innefrån som jag precis lagt in på ipoden för att skapa julstämningen. Fans jälva piss. I hissen på väg ner till lobbyn för att se om någon som kan hjälpa mig möter jag en kille som jobbar i huset som tittar fundersamt på mig och frågar varför jag står här barfota i hissen och ser så ledsen ut. Snäll som han var gick han och fixade en nyckel och jag var inne i värmen!
Pyntad och klar ringer Travis, killen som bor i huset, och vi drar bort till bilen. Helt död. Starten är paj. Hans kompis, som tur är, jobbar i närheten med bogsering och kan vara där om ca en timme. Vi drar och käkar tacos och en timme senare bogseras våran älskling bort, med "I'm Chuck Bass" skrivet i bakrutan. Tillbaka till Marina Pointe där Travis puttar in bilen hela vägen in till vår parkering där den nu står och får stå för ett tag. Konstigt blev det en någorlunda spännade dag och jag och Travis hade flera rolig stunder av skratt, åt mig. Lilla Jennifer på vift.
Väl hemma möttes jag av kramar från Mickan och Johanna som var mycket glada över mitt fina pynt. Det blev en händelserik dag med ett lyckigt slut.
1 kommentar:
e riktig memories bild du
Skicka en kommentar